Nu är jag hemma. Den lilla kuststaden i norr med den friska vinden och skriken från måsarna gör mig lugn. Förra veckan började jag jobba inom hemtjänsten. Hemtjänstjobbet kan många gånger kännas ostimulerande och tråkigt. Man springer in till gamla människor, har oftast bråttom. Det tog emot häromdagen när jag inte hade tid att steka ett par sillfiléer åt en gammal dam. Istället fick det bli något färdigt i frysen som går snabbt att värma i micron. Men vad är det jämfört med doften från stekt sill och kokad potatis? Jag kände mig otillräcklig.

Jag funderar ofta på de gamla människorna jag besöker under dagarna. Vissa är så pigga och glada. Andra bittra och på något sätt "avstängda". Andra aggressiva och spottar svordomar till höger och vänster, människor som får en att bara vilja vända i dörren när man kommer in till dem. Det är  rent ut sagt ett jävla skitgöra många gånger och jag tänekr ibland "vad gör jag här?". Tankar kring hur jag själv kommer att ha det som gammal blir oundvikliga, och även tankar om mamma och pappa. Jag inser mer och mer vad familjen är avgörande för ens välbefinnande, i synnerhet som gammal. Jag vill inte bli som en av de gamla damerna som bor ensam i en stor lägenhet med vacker utsikt över kajen och stan. När jag kommer dit luktar det rök, och på bordet står det många gånger ett glas rödvin. Sonen är läkare i Uppsala, dottern bor i Stockholm. Det är nästan så att jag vill spy över mig själv när jag i brist på annat att säga önskar henne en fortsatt trevlig kväll innan jag drar kortet i apparaten (som ironiskt nog ska bevisa att jag varit där) och stänger igen dörren. I nästa minut är det nästa person och nästa ärende som kretsar i tankarna och den ensamma damen i den stora lägenheten glöms bort. Men det är lugna stunder som denna kväll när allt stannar till, som dessa personer gör sig påminda.

Det finns allt för många som sitter ensamma i sina lägenheter. Jag har tänkt mycket på denna ensamhet. Och jag har tänkt ännu mer på själva konceptet hemtjänsten. Vad är det som har hänt när vi människor måste schemalägga social samvaro och dessutom betala för den? Vissa personer har begärt att få social samvaro. När jag får min turlista på morgonen kan det då till exempel stå Anna Svensson - social samvaro, 20 min. Då går jag dit och ringer på och har social samvaro en stund med henne, mest bara för att se så att allt står rätt till. Det är väl barnen som utifrån deras dåliga samvete schemalagt en social samvaro mellan sin gamla mor och en helt okänd människa. Det enda man hinner prata om är vädret, sjukdomar och andra vardagliga saker. Och detta får den gamla modern betala för.