Mörkret har sakta lagt sig över min vackra lilla stad. Jag lyssnar på Melody Gardot. Ack du bedårande söndagskväll som vilar över vattnet och berget! En kväll av tusen andra, en kväll som just i denna minut upplevs på miljarders olika sätt av miljarders olika människor. Sorg, glädje, skratt, tristess. Men du söndagskväll i min stund just nu, skälver av längtan!

    Kärlek är lycka och lidelse under samma tak. När lyckan ligger leendes på mina läppar, känner jag samtidigt dess förgänglighet, likt den skörhet som lade sig på mina läppar förra söndagen efter att vi kysstes och jag sen hoppade på tåget, för att åka 90 mil ifrån dig.

    Inget vara för evigt, farväl måste vi alla ta. Men inser vi inte detta faktum kan vi heller aldrig leva fullt ut. Jag satt vid tågfönstret, och kände den där skörheten darra på läpparna. I alldeles fruktansvärt för snabb hastighet hade jag börjat färdas ifrån dig. Allt är föränderligt, hur ska man förhålla sig till detta när kärleken är beroendeframkallande likt en drog?

    Men nu jag sitter här, flera evighetslånga tågrålsar ifrån dig, och inser att du nog när allt kommer omkring är mig närmare och kommer mig närmare dag för dag. Och det är just därför jag inte kan sluta le, och så sätter jag punkt för denna sköna kväll.  

Jag känner för att citera min kära vän Linda: "livet är fint. Människor är fina! :D".

Deras sanning

räddningen i elden

den som gnistrar framför mina ögon

vinet likt färska bloddroppar

elden sanningen för sekunden

där samtal i dimman tonas ut i promenaden hem


fyra vänner mitt i natten

kalla och trötta men glada

de håller sin vilja

i varandra

oavsett tystnad

månen blänker över hustaken

trygg tystnad utan förklaring


i armkrok på väg hem

inga frågor endast förståelse

deras sanning

Hemma

så kom jag äntligen hem

berget
lika fullkomligt
som trädrötternas fasthet i marken

sjön låg stilla i mörkret
tryggt älskad likt
berörd yta

katten smög ljudlöst ute i hallen
månen sken in genom fönstret

så var jag äntligen hemma

Poesi av Ellenore

I skuggan av konstverket

Nattljusfamiljens trygghet

stannar i mitt hjärta
likt ekens rötter
i jorden
de gräver sin väg
in i berggrunden

Jag registrerar

ekens ojämna bladkanter
de blad
som av fotsteg,
blivit till
konstverket
av vattnets omslutande
och fullkomliga
värme

Levande följer jag

daggkåpans droppe
som faller
i min strupe
pilträdets riktande grenar
och de silvervita bladen
färgar
fostrets ögon
gör konturer
från vingens höjd
sveper fram
en bergskedja, en hårslinga
ett hav, en själ

Som i en blomingstid

lövskogen har ett rum
i form
av en berså
med klirr från porslin
där faller inte löven
där samlar nattljusfamiljen
sin blomningstid

Konturerna sjunger

sitt avslöjande
och formar sig i vattnet
under pilträdet
omkring grenverket
andas jag skuggans syre
av iakttagande

så tyst som

silvergranens stolthet

i vinterskogen
där, under grenar
täckta av snö
skapas bilderna

i nyfallen insikt

Poesi av Ellenore

en söndags slut

Inte en lampa lyser i mitt fönster

men böckerna väntar

och månader med söndagars slut

vad finns om inte en väntan

som gestaltar sig i en resa

på ett skrynkligt kvitto

Jag vill skriva om mycket ikväll, men kan inte uttrycka mig. Avundas de som kan beskriva alla sina tankar så lätt och slående, så att man liksom fattar exakt.

   Jag sitter här på kvällskvisten och ser ut över lägenheten. På soffbordet står en skål med röda äpplen, ett fat med värmeljus och stenar, jag tänker att jag har renbäddad säng och imorgon är det lördag och sovmorgon. Marcus skickade ett sms ikväll; ”gud vad jag saknar dig! Puss älskling!” Jag ringde upp honom och vi pratade ett tag. Han undrade hur min dag varit och jag berättade om mötet med min handledare och att det känns spännande och kul med praktiken. Vi kom in på mitt ämne religion och han ställde frågor om vad religion egentligen är. Jag visste inte vad jag skulle svara på frågan. Det kan ju vara så olika beroende på vem man frågar. Men nu frågade han mig, och jag svarade att religion nog mest handlar om att finna sin lycka här i livet. Efter flera år av studier inom ämnet och timmar av ensamt grubblande insåg jag att det var ett mycket enkelt svar på frågan. Religion har en mångfald av perspektiv. Men när allt kommer omkring så handlar det kanske om ingenting annat än att vara lycklig och nöjd med det man gör, känner och har i stunden. Det är visserligen lätt att sitta här och skriva fina och kanske en aningen naiva meningar. Hur enkelt är det egenligen att finna lycka i det man har, känner och gör här och nu? Jag kan bara besvara den frågan med påståendet ”du måste ha varit på botten för att nå toppen”. Nuförtiden kan jag bara ge enkla svar och det är rätt skönt.   

Idag har varit en bra dag. En bra och intressant föreläsning om skillnad. Det positiva med skillnader. Föreläsaren kom mycket in på hur man kategoriserar människor redan innan vi känner personen i fråga. Jag blev glad och kände att jag valt rätt yrke. Förutom ämnena svenska och religion, handlar det om att möta människor och utifrån det sätta sig in i nya världar dag för dag, år efter år. Det känns som den största utmaningen jag har åtagit mig, skrämmande men spännande. En människa är likt ett kalejdoskåp. Man tror man känner en person, men det finns alltid nya saker att upptäcka, nya mönster att greppa och förstå. 

   Det är mycket som känns väldigt bra nu och jag går och lägger mig om kvällarna med ett nöjt leende på läpparna. Pusselbitar börjar falla på plats. Jag har haft fina och tydliga drömmar den senaste tiden. Jag mötte bland annat min morfar i en av dem. Han var rund om magen och glad, sa att jag var så fin som liten, och att det jag gör nu är så himla bra, att jag är duktig på det jag gör.

    I en annan befann jag mig i ett stökigt rum som skulle renoveras. Min gravida syster satt på en säng. Hon tog upp skruvar, trasiga träbitar och annat skrot från golvet. Av detta gjorde hon ett litet vindspel och gav det till mig.