Eric sover och jag sitter i köket vid en kopp kaffe och funderar över hösten. Då startar ju jobbet igen, pratade med skolans rektor idag och jag kommer att få en tjänst med svenska och SO. Det känns skönt att komma tillbaka till samma skola för det finns många härliga kollegor. Grejen är den att jag inte vill undervisa i SO då jag inte är behörig. Är livrädd för att det blir för mycket jobb för mig vilket det kommer att bli med facit i hand. Imorgon ska jag ringa och höra om det går att ta bort mentorskapet från tjänsten. Ska jag kräva det eller bara ställa det som en fråga/önskan? 

Innerst inne tänker jag att jag är en feg och oföretagsam krake som inte ser till att komma bort från lärarvärlden då jag inte vill jobba som lärare. Jag har andra idéer på vad jag vill göra men det är inte så lätt att bara våga hoppa över bergskanten för att se vart det leder då jag nu har en familj att tänka på. Jag måste ju ha ett jobb, få in pengar. 

Vad kan jag säga? Det är inte lätt att leva. Trots detta känner jag mig mer och mer trygg och lugn. En tanke jag börjat ta till mig mer och mer den senaste tiden är att lycka är något man väljer, det är ett val man gör. Den tanken lugnar mig. 

Det är fredagkväll. Jag och Marcus har bestämt träff nere i vardagsrummet klockan 20.00 för att se det sista avsnittet av Vikings, sen blir det att vänta på nästa säsong till i mars nästa år. Jag lyssnar just nu på Magic med Coldplay och dricker en IPA-öl, Lagunita Maximus någonting heter den. Otroligt god i alla fall. Eric somnade kl 19, då kisen vägrade sova i eftermiddags var det inte konstigt att han var trött nu. 

Magi i vardagen är vad jag känner ofta nuförtiden. Jag älskar när man får en spontan kram av Eric, när han sträcker ut lillhanden och vill att man ska komma och så gör man det och så trycker han huvudet och kinden mot en och gör det där "mys-morrandet" som jag kallar det. Trots att jag är sjukt trött på morgonen är det så härligt att se när han vaknar, sätter sig upp i sängen och börjar busa. Ingen sömn mer nu mamma, nu vill jag upp och busa.

Förutom denna vardagsmagi har jag även funderat på ensamhet och insett att jag länge har identifierat mig med ensamhet. Ensamhet har två sidor för mig. Jag älskar att vara ensam, eller för mig själv, i min egen bubbla. Om man däremot lägger till anonym till ensam så får det en helt annan innebörd och dimension. Jag känner mig ofta anonym i denna stad, och det gör mig nedstämd ibland. Men sen är det ju så att jag aldrig är rädd för att vara ensam, för mig själv alltså. Jag blir ofta mätt på intryck och då isolerar jag mig, det är då jag får energi och inspiration igen. Jag tror det är anledningen till att jag älskar att stänga in mig i min egna bubbla genom att måla och skriva.

Jag såg en gång en intervju som gjordes med PO Engqvist. Om jag förstod honom rätt så gillar han att vara ensam, om jag minns rätt så sa han något i stil med att han nog måste uppfattas som konstig och knepig på grund av att han liksom isolerar sig. Men han verkade inte bry sig. Jag har tagit till vara på det. Tänk vad skönt att bara acceptera att man gillar att vara ensam, att man kanske är lite udda men det får väl vara så då. Nu är det ju inte så att jag helt rakt igenom är värsta eremiten som helst av allt vill leva i en liten stuga djupt i skogen för mig själv. Jag behöver det sociala precis som alla andra, jag är människa, ett flockdjur. Jag är väldigt intresserad av människor, deras beteenden, psykologi, sociologi och så vidare. Det är bara det att det är så fruktansvärt skönt att vara för sig själv och slippa ha dåligt samvete för det. Slippa tänka att det kanske är något knepigt med mig. Det är det inte, om det nu är så att jag är ensam i denna stad så får jag väl passa på att utnyttja all denna tid jag har för mig själv, att bubbla in mig i sådant som jag finner inspirerande och kul. Livet är ständigt i förändring, det kommer inte alltid att vara såhär och jag kommer att ångra mig om jag inte gör det bästa av denna tid. 

Den 8:e juni fyller Eric 1 år. Det är snart. I snart ett år har jag varit mamma. Jag minns förra året vid denna tid, då hade jag inte långt kvar tills att jag skulle gå på mammaledighet. Jag minns de där två veckorna innan beräknat datum då bäbisen skulle komma. Jag minns när jag jobbade sista dagen, jag slet som en häst för att få det sista gjort. Städa skrivbordet, tömma all skit, bära undan travar med böcker, lämna all stress och ångest bakom mig. Jag bar undan böcker, sparade stenciler som jag satte in och sorterade i pärmar. Jag var sist kvar på jobbet i säkert två veckor i sträck. När jag kom hem och såg mig i spegel möttes jag av en miserabel syn - rödsprängda ögon, skuggig under ögonen, ihålig blick. Magen var stenhård som en uppblåst basketboll. Sista dagen sent sent på eftermiddagen körde jag in bilen till läraringången, bar ut allt som skulle hem, slängde  in det i bilen, lämnade nycklarna i vaktmästarens fack, stängde igen dörren och brummade iväg hemåt. Jag var så helvetes trött och det var så jävulusiskt skönt och veta att nu, nu skulle jag kunna vila vila och åter vila fram tills att bäbisen kommer. När jag kom hem med alla påsar och pärmar med all skit ställde jag in det i en av garderoberna och där har de stått orörda sen dess.Till hösten börjar jag jobba igen och jag förtränger det. 

Året som mammaledig har varit upp och ner. Det första halvåret var jag mest som i en bubbla. Allt var så nytt och jag hade mycket att tampas med inom mig själv. Men efter tre månader kände jag dock att allt började flyta på bättre och bättre. Jag kommer alltid att längta tillbaka till mina och Erics mysiga höstpromenader, promenader då han sov i vagnen och jag gick och lyssnade på podcasts och musik, funderade över allt och ingenting, kände mig ibland deppig, ibland pigg och glad, lugn och harmonisk. Detta andra halvår har varit lugnare ändå. Jag har kommit in i mammarollen mer och blivit lugnare. En sak som jag uppskattar hos mig själv är att jag har lätt för att se det fina i det lilla. Jag kan verkligen se framemot en kopp kaffe efter en vagnspromenad, jag kan bli helt upprymd av allt vackert i naturen, alla färger, jag blir inspirerad, vill måla och skriva. Jag älskar att göra små dagsutflykter med Eric och se vad nyfiken han är. Nu när han blivit större och mer medveten om sin omgivning vill han alltid sitta upprätt i vagnen och liksom luta sig fram och lite över kanten för att hänga med och verkligen se allt som susar förbi honom. Han sover sällan i vagnen nu, just på grund av nyfikenheten och jag blir så glad när jag ser att han njuter och sveper in alla härliga och fina intryck. Han lär och påminner mig om allt fint som man ofta tar för självklart.

Mamma brukar ofta säga att man lever om sin barndom när man får barn. Det stämmer verkligen. Man börjar tänka på hur man kände det som barn, vad man gjorde och så vidare. Och sen är det så att det lite är som att man blir pånyttfödd när man får barn. Det låter klyschigt och lite pompiöst uttryckt jag vet, det jag menar är att man varje minut lever så nära sin bäbis som utvecklas för fullt för varje minut. Hen ser allt med nya ögon och är du närvarande med ditt barn så blir det som att du också upplever mycket som om det vore nytt för dig. Jag älskar det - barn lär av oss vuxna men de lär oss minst lika mycket. 

En annan fasicnerande tanke jag tänkt under detta år är att jag förlängt mitt liv. Det är det största jag gjort i mitt liv. Jag vet att jag glorifierar föräldraskapet som om livet inte vore värt att leva om man inte skaffar barn. Så är det inte. Det vore rätt tragiskt och sorgligt om det inte fanns andra källor att hämta meningen med livet från annat än att yngla av sig barn. Jag kände mening med mitt liv och kände lycka innan jag fick barn också, det har när jag tänker efter aldrig varit ett måste för mig att få barn. Hade jag inte fått några barn så hade det väl varit fine med det liksom. Det jag menar är att själva tanken är fascinerande - jag har förlängt mitt liv. Från och med den 8:e juni förra året blev mitt liv så mycket mer än bara min livslängd. Rent genetiskt har min livslängd blivit länkad i Eric och på så sätt kommer jag alltid att leva vidare efter min död.

Så, ja jag kan ju konstatera att om jag tidigare (vilket jag har känt och känner fortfarande) tänkt att jag inte gör något meningsfullt så kan jag ju lägga den tanken åt sidan. Jag har fött en son. Och apropå det här med meningsfullhet, det är rätt skönt att vara mamma på grund av att varenda dag känns meningsfull. Trots att det varit en skitdag där jag känt mig uttråkad, less och timmarna har segat sig fram så spelar det ingen roll för allt jag gör den dagen är ändå meningsfullt - meningsfullt för Eric. Det spelar ingen roll om vi bara varit hemma en dag och bara gjort det vanliga - äta, byta blöja, sova, äta igen, leka och så vidare, är jag verkligen närvarande i det med Eric så är det meningsfullt. Jag behöver inte alltid vara glad, pigg och alert. Jag kan känna mig ledsen eller nedstämd och det är ok, huvudsaken är att jag ändå närvarar hos Eric och ger honom närhet, trygghet och kärlek. Det kan jag göra trots att det ibland kan kännas grått inombords. Jag tror det är viktigt att tänka att man inte alltid måste vara på topp hela tiden, det finns det ingen som orkar men det är ändå bra nog att man i alla fall är närvarande och kärleksfull. Att bete sig som en skit mot sina barn bara för att man mår dåligt finns det inga ursäkter för.