Den 8:e juni fyller Eric 1 år. Det är snart. I snart ett år har jag varit mamma. Jag minns förra året vid denna tid, då hade jag inte långt kvar tills att jag skulle gå på mammaledighet. Jag minns de där två veckorna innan beräknat datum då bäbisen skulle komma. Jag minns när jag jobbade sista dagen, jag slet som en häst för att få det sista gjort. Städa skrivbordet, tömma all skit, bära undan travar med böcker, lämna all stress och ångest bakom mig. Jag bar undan böcker, sparade stenciler som jag satte in och sorterade i pärmar. Jag var sist kvar på jobbet i säkert två veckor i sträck. När jag kom hem och såg mig i spegel möttes jag av en miserabel syn - rödsprängda ögon, skuggig under ögonen, ihålig blick. Magen var stenhård som en uppblåst basketboll. Sista dagen sent sent på eftermiddagen körde jag in bilen till läraringången, bar ut allt som skulle hem, slängde  in det i bilen, lämnade nycklarna i vaktmästarens fack, stängde igen dörren och brummade iväg hemåt. Jag var så helvetes trött och det var så jävulusiskt skönt och veta att nu, nu skulle jag kunna vila vila och åter vila fram tills att bäbisen kommer. När jag kom hem med alla påsar och pärmar med all skit ställde jag in det i en av garderoberna och där har de stått orörda sen dess.Till hösten börjar jag jobba igen och jag förtränger det. 

Året som mammaledig har varit upp och ner. Det första halvåret var jag mest som i en bubbla. Allt var så nytt och jag hade mycket att tampas med inom mig själv. Men efter tre månader kände jag dock att allt började flyta på bättre och bättre. Jag kommer alltid att längta tillbaka till mina och Erics mysiga höstpromenader, promenader då han sov i vagnen och jag gick och lyssnade på podcasts och musik, funderade över allt och ingenting, kände mig ibland deppig, ibland pigg och glad, lugn och harmonisk. Detta andra halvår har varit lugnare ändå. Jag har kommit in i mammarollen mer och blivit lugnare. En sak som jag uppskattar hos mig själv är att jag har lätt för att se det fina i det lilla. Jag kan verkligen se framemot en kopp kaffe efter en vagnspromenad, jag kan bli helt upprymd av allt vackert i naturen, alla färger, jag blir inspirerad, vill måla och skriva. Jag älskar att göra små dagsutflykter med Eric och se vad nyfiken han är. Nu när han blivit större och mer medveten om sin omgivning vill han alltid sitta upprätt i vagnen och liksom luta sig fram och lite över kanten för att hänga med och verkligen se allt som susar förbi honom. Han sover sällan i vagnen nu, just på grund av nyfikenheten och jag blir så glad när jag ser att han njuter och sveper in alla härliga och fina intryck. Han lär och påminner mig om allt fint som man ofta tar för självklart.

Mamma brukar ofta säga att man lever om sin barndom när man får barn. Det stämmer verkligen. Man börjar tänka på hur man kände det som barn, vad man gjorde och så vidare. Och sen är det så att det lite är som att man blir pånyttfödd när man får barn. Det låter klyschigt och lite pompiöst uttryckt jag vet, det jag menar är att man varje minut lever så nära sin bäbis som utvecklas för fullt för varje minut. Hen ser allt med nya ögon och är du närvarande med ditt barn så blir det som att du också upplever mycket som om det vore nytt för dig. Jag älskar det - barn lär av oss vuxna men de lär oss minst lika mycket. 

En annan fasicnerande tanke jag tänkt under detta år är att jag förlängt mitt liv. Det är det största jag gjort i mitt liv. Jag vet att jag glorifierar föräldraskapet som om livet inte vore värt att leva om man inte skaffar barn. Så är det inte. Det vore rätt tragiskt och sorgligt om det inte fanns andra källor att hämta meningen med livet från annat än att yngla av sig barn. Jag kände mening med mitt liv och kände lycka innan jag fick barn också, det har när jag tänker efter aldrig varit ett måste för mig att få barn. Hade jag inte fått några barn så hade det väl varit fine med det liksom. Det jag menar är att själva tanken är fascinerande - jag har förlängt mitt liv. Från och med den 8:e juni förra året blev mitt liv så mycket mer än bara min livslängd. Rent genetiskt har min livslängd blivit länkad i Eric och på så sätt kommer jag alltid att leva vidare efter min död.

Så, ja jag kan ju konstatera att om jag tidigare (vilket jag har känt och känner fortfarande) tänkt att jag inte gör något meningsfullt så kan jag ju lägga den tanken åt sidan. Jag har fött en son. Och apropå det här med meningsfullhet, det är rätt skönt att vara mamma på grund av att varenda dag känns meningsfull. Trots att det varit en skitdag där jag känt mig uttråkad, less och timmarna har segat sig fram så spelar det ingen roll för allt jag gör den dagen är ändå meningsfullt - meningsfullt för Eric. Det spelar ingen roll om vi bara varit hemma en dag och bara gjort det vanliga - äta, byta blöja, sova, äta igen, leka och så vidare, är jag verkligen närvarande i det med Eric så är det meningsfullt. Jag behöver inte alltid vara glad, pigg och alert. Jag kan känna mig ledsen eller nedstämd och det är ok, huvudsaken är att jag ändå närvarar hos Eric och ger honom närhet, trygghet och kärlek. Det kan jag göra trots att det ibland kan kännas grått inombords. Jag tror det är viktigt att tänka att man inte alltid måste vara på topp hela tiden, det finns det ingen som orkar men det är ändå bra nog att man i alla fall är närvarande och kärleksfull. Att bete sig som en skit mot sina barn bara för att man mår dåligt finns det inga ursäkter för.