Det är fredagkväll. Jag och Marcus har bestämt träff nere i vardagsrummet klockan 20.00 för att se det sista avsnittet av Vikings, sen blir det att vänta på nästa säsong till i mars nästa år. Jag lyssnar just nu på Magic med Coldplay och dricker en IPA-öl, Lagunita Maximus någonting heter den. Otroligt god i alla fall. Eric somnade kl 19, då kisen vägrade sova i eftermiddags var det inte konstigt att han var trött nu. 

Magi i vardagen är vad jag känner ofta nuförtiden. Jag älskar när man får en spontan kram av Eric, när han sträcker ut lillhanden och vill att man ska komma och så gör man det och så trycker han huvudet och kinden mot en och gör det där "mys-morrandet" som jag kallar det. Trots att jag är sjukt trött på morgonen är det så härligt att se när han vaknar, sätter sig upp i sängen och börjar busa. Ingen sömn mer nu mamma, nu vill jag upp och busa.

Förutom denna vardagsmagi har jag även funderat på ensamhet och insett att jag länge har identifierat mig med ensamhet. Ensamhet har två sidor för mig. Jag älskar att vara ensam, eller för mig själv, i min egen bubbla. Om man däremot lägger till anonym till ensam så får det en helt annan innebörd och dimension. Jag känner mig ofta anonym i denna stad, och det gör mig nedstämd ibland. Men sen är det ju så att jag aldrig är rädd för att vara ensam, för mig själv alltså. Jag blir ofta mätt på intryck och då isolerar jag mig, det är då jag får energi och inspiration igen. Jag tror det är anledningen till att jag älskar att stänga in mig i min egna bubbla genom att måla och skriva.

Jag såg en gång en intervju som gjordes med PO Engqvist. Om jag förstod honom rätt så gillar han att vara ensam, om jag minns rätt så sa han något i stil med att han nog måste uppfattas som konstig och knepig på grund av att han liksom isolerar sig. Men han verkade inte bry sig. Jag har tagit till vara på det. Tänk vad skönt att bara acceptera att man gillar att vara ensam, att man kanske är lite udda men det får väl vara så då. Nu är det ju inte så att jag helt rakt igenom är värsta eremiten som helst av allt vill leva i en liten stuga djupt i skogen för mig själv. Jag behöver det sociala precis som alla andra, jag är människa, ett flockdjur. Jag är väldigt intresserad av människor, deras beteenden, psykologi, sociologi och så vidare. Det är bara det att det är så fruktansvärt skönt att vara för sig själv och slippa ha dåligt samvete för det. Slippa tänka att det kanske är något knepigt med mig. Det är det inte, om det nu är så att jag är ensam i denna stad så får jag väl passa på att utnyttja all denna tid jag har för mig själv, att bubbla in mig i sådant som jag finner inspirerande och kul. Livet är ständigt i förändring, det kommer inte alltid att vara såhär och jag kommer att ångra mig om jag inte gör det bästa av denna tid.