Jag läste precis några inlägg från tidigare, tidigare när Eric var liten. Tacksam över att jag trots allt skrivit en del och lyckats kapsla in stunderna, spara minnen. Man glömmer så lätt. Jag glömmer ibland hur underbart det var det där första året som nybliven mamma med min lilla son. Jag glömmer det lätt mitt i alla konfliter, skrik och bråk med min nu lilla tonåring här hemma. Jag blir ledsen när jag tänker på det. Då var det så mycket ömhet och närhet. Nu är det så mycket ilska och ångest ibland. Bråk som slutar med att jag skriker eller höjer rösten, blir arg, irriterad och frustrerad. Vart tog ömheten och närheten vägen? Jag blir l edsen för det känns som att Eric glider ifrån mig, han växer så mycket nu, växer bort från mig. Herregud hur ska det inte kännas när barnen blir tonåringar? Eller när de flyttar hemifrån? Då växer de ju verkligen bort från mig. Det är bara att fortsätta bygga på den goda relationen till barnen, det är så man håller dem kvar trots att de blivit stora. Den goda relationen, genomsyrar allt, meningen med allt. Min älskade lilla stora 6- åring jag ska fortsätta göra allt för dig! Jag ska fortsätta bära dig så som jag gjorde när du var bäbis. Behoven har tagit sig en annan skepnad nu men de är i grund och botten de samma. Den lilla lilla pojken finns där, jag ser det och jag känner det min älskade Eric. 

Sitter här på kvällskvisten och skriver ett inlägg vilket var väldigt längesen nu. I bakgrunden hörs Bamse-sagor, Eric lyssnar numera på det varje kväll för att kunna somna. Han har kommit in i en ny period då det är svårt att somna. Många oroliga tankar, det är mycket som händer omkring honom nu. Förskoleklass till hösten, nya kompisar, nya loklaer, ny skolgård, nya pedagoger ja allt är nytt. Det märks att han snart är 6 år, minitonåringen. Alva utvecklar sin vilja och självständighet, mer än så behöver jag inte säga. Det är rätt tufft vissa dagar men tur att de samtidigt är så fruktansvärt underbara små unika individer så de ger mig ju massor av energi. 

Det är maj och idag snöade det. Det har varit likadant sen några dagar tillbaka. Inget är sig likt. Corona-viruset härjar fortfarande och jag börjar bli så less på att inte kunna träffa mamma, pappa, systrarna, vännerna som man vill, som vanligt, inne som ute, på caféet eller restaurangen. Jag är trött på att vara orolig, jag vill inte ha Covid - 19. Ingen vet hur man reagerar på det. Jag är rädd för att mamma och pappa ska få det och bli allvarligt sjuka. 

Oron, ja den finns här hela tiden. Jag måste lära mig att leva med den, att parera den. Barnen är det ständig oro kring, jag har lätt för att måla upp skräckscenarier. Oj, nu har Erics eksem kommit tillbaka, hjälp han har säkert någon obotlig hudsjukdom som han får dras med hela livet, bli mobbad för fula utslag och så vidare, oj oj! Hjälp Alva har haft hosta så länge, tänk om hon har någon allergi. Tänk om hon har astma, men varifrån skulle hon fått det? Tänk om det är något i huset, i luften i huset. Tänk om hon utvecklar cancer av detta? Det är oro hela tiden som sagt, är det inte barnen så är det klimathotet, är det inte klimatet så är det Corona, är det inte Corona så är det jag eller Marcus som är potentiellt allvarligt sjuka och våra barn kommer att bli mammalös eller pappalös. 

Ibland önskar jag kunna sväva ut ur min hjärna, hälsa på i någon annans hjärna, vila där ett slag. Inte för att det på något sätt skulle vara en bättre hjärna, men bara så att jag skulle få lite distans från mig själv. Ungefär som att resa, besöka helt okända platser, atmosfärer, situationer, kulturer med mera.