Måndagkväll. Jag börjar med en beskrivning av hur vardagssituationen ser ut just nu - Marcus ligger i soffan och knappar på sin iphone. Jag sitter i fåtöljen med dator, tv:n står på i bakgrunden. Båda är trötta. Det ser illa ut här hemma. Två stolar är placerade framför tv-bordet så att inte Eric ska komma åt tv:n och allt annat som står på. Det är bara en tidsfråga innan han kommer på hur han kan komma förbi hindret. Leksaker ligger utspridda överallt. Soppåsar ligger på hallmattan. Det är allmänt stök i uterummet. Nytvättade kläder ligger på matbordet i vardagsrummet. Jag blir stressad och uppgiven av att se allt. Men, det må vara stökigt men vi har i allafall dammsugade och våttorkade golv från igår. 

Ja det är nog kvällens känsla - uppgivenhet. Uppgiven över jobbet till hösten. Är rädd för att jag inte kommer att klara det. Uppgiven över alla drömmar jag har som jag aldrig gör verkliga. Uppgiven över planering av sommaren. När har Marcus semster? När har alla man vill träffa semester? Och så vidare och så vidare och så snurrar ekorrhjulet. 

Det värsta uppgivenheten just nu är den om alla drömmar jag vill förverkliga. Jag tänker att nä nu lägger jag ner det för det blir ändå inget av det. Jag har tänkt och gjort så flera gånger tidigare. Jag tänker att om jag bara slutar tänka på dessa drömmar så går väl livet på som vanligt och man blir van allt och börjar tycka det är rätt skönt att bara gno och mala på som vanligt utan alla dessa höga tankar om vad man skulle vilja göra egentligen. Jag tänker att det vore rätt skönt att inte ha så höga tankar om livet och det man vill göra. Jag tänker att varför liksom inte bara nöja sig och tycka att det man gör är bra nog? 

Ja, det är en bra fråga? Varför inte bara vara nöjd? Jag tror att anledningen till att jag känner för dessa drömmar så jävulskt starkt nuförtiden är att vissa insikter sakta men säkert sjunkit in under tiden jag vart mammaledig. Jag förstår mer och mer att jag gjort saker som jag egentligen inte vill. Jag har tagit jobb som inte känts helt ok. Jag har pluggat, jobbat och slitit men hela tiden längtat bort till något annat och avundats de som vågar ta drastisska beslut och förändra sina liv. Det skriker "jag vill också" ständigt i mig. Varför gör jag inte det jag vill? Det är också en bra fråga. Detta är anledningen till att jag blivit så anti mot mitt jobb och känner en sådan enorm ångest inför hösten. Jag vill inte. Jag. Vill. Inte. Från och med nu ska jag fråga mig själv om jag vill göra det jag gör. Vill du ta en promenad idag? Ja det vill jag och då gör jag det? Vill jag åka och hälsa på Martina och Nikodemus på fredag? Ja det vill jag och då gör jag det. Vill jag jobba som lärare? Nej det vill jag inte så då måste jag börja göra upp planer för att ta mig ifrån det yrket.