Denna måndag har varit tung. Det är mycket att kämpa med ibland. Jag är trött. Trött på relationer, på vardagsekonomi, trött på mig själv. Varför kan det aldrig vara balans i mitt liv. Nattsvart eller solsken. Jag är dock glad över att jag behållit lugnet med mina barn hela dagen trots att jag nattat dem båda och varit själv med dem nästan hela kvällen. Marcus kom hem sent. Jag har inte varit så aktiv med barnen, men jag har inte varit arg eller så. Jag har varit närvarande, stöttande, kärleksfull och uppmuntrande ändå. 

Fan vad det är jobbigt att släpa på sig själv genom livet ibland. Så känns det idag. Jag är min värsta fiende, så är det. Det känns som att jag släpar på min tunga, håriga, lönnfeta kropp i en säck. Mitt i allt detta släpnade har jag börjat oroa mig för att jag är sjuk, allvrligt sjuk, typ cancer. Jag tror dock inte att det ligger någon sanning i det. Men fan vad det är jobbigt att oroa sig, psyket spelar mig ett spratt. 

Jag måste ge mig själv en tacksamhetsboost. Vad är jag tacksam över i mitt liv? Jag är tacksam över Eric och Alva. Tacksam över mina föräldrar och systrar, att jag äntligen bor nära dem. Jag är tacksam över Marcus. Det känns inte alltid så vissa dagar. Igår var en sådan dag. Han var sur och tyken mot oss i familjen på grund av trötthet, brist på egentid. Vi behöver olika doser av egentid och det får jag respektera helt enkelt. Idag är känslan en annan. Jag vet att jag har en stöttande, uppmuntrande och kärleksfull livskamrat i Marcus, jag märker det ofta och då känner jag tacksamhet. 

Just nu lyssnar jag på "Coming home" med Lizz Wright. Tung och kämpande låt på något sätt, men samtidigt tröstande. Precis vad jag behöver i denna stund. Jag dricker ett glas rött till. Ibland mitt i det tunga behöver man något tungt men omhuldande till, då är rödvin och denna låt perfekt. 

Nu ska jag krypa ner i sängen bredvid Marcus. Imorgon blir en bättre dag. 

Nu tar jag upp skrivandet igen. Jag har länge funderat över varför det är så viktigt för mig att skriva. Jag tror jag har en stark drivkraft att dokumentera och lämna efter mig något. Jag strävar inte efter att halva världen ska läsa mina texter. Jag har som mål att lämna efter något värdefullt från mig efter att jag inte finns längre. Jag går runt här hemma och tänker så mycket, behöver få ner alla tankar och det känns som att det är viktigt att dokumentera min tid och mina tankar. Jag går runt här hemma och är mammaledig med Alva och Eric. Jag sveper runt i köket, städar, fixar disken, handlar, bär runt på Alva, tröstar, gråter, suckar, skrattar. Mitt i allt har jag tankar av tvivel, oro, stress och ja lyckliga tankar också. Jag måste dokumentera allt, antar att det är ett sätt att få mening för mig. Allt blir så överväldigande för mig ibland. Det är så mycket jag vill göra. Hur ska tiden räcka till? Hur ska livet räcka till? Ibland blir jag livrädd vid tanken på att jag kan dö vilken dag som helst faktiskt. Om jag skulle dö imorgon skulle ingen få ta del av mina tankar, mina barn skulle bara ha lärt känna en tiondel av mig. Det är skrämmande. Jag har liksom en känsla av att jag måste fånga allt som händer omkring mig eftersom att det försvinner så snabbt. Känslan, färgerna, ljuset, dofterna, ljuden, nyanserna ja allt försvinner på ett ögonblick.