Denna dag dricker jag svart kaffe och äter kanelbullar till förbannelse. Ute skiner solen och balkongdörren står på glänt. Denna dag är vacker,sol och frisk nalkande höstluft.Idag har jag suttit inne och tänkt, tänkt till förbannelse. När jag läser mina tidigare inlägg känner jag mig som en naiv liten människa, blåögd och ja - naiv. Det är ingen som läser denna blogg, jag har inte länkat den någonstans, bara det i sig är banalt. Jag skriver om banala saker, så som töntigt kärleksdrama och töntiga iakttagelser. Om jag skulle länka bloggen, skulle jag kanske skärpa mig. Men faktum är att jag inte vet vad som skulle intressera alla andra där ute som verkar vara så pretantiösa, intellektuella, syniska, komiska och ironiska. Jag antar att man vill ta del av det som är ärligt. Statusrader på Facebook är ofta oärliga. Det värsta jag vet är när folk skriver om allt som är så fruktansvärt fint, vackert, myyysigt och lyckligt i deras pyttelilla vardagsliv. Som om de varje dag måste klargöra för sig själva frenetiskt att livet är toppen och fantastiskt, men så kan det ju omöjligt vara jämt. Är det något som är naivt och banalt så är det överdriven optimism. Det är sådant som skapar svar så som "jo tack, det är bara bra med mig" och sen ett eftertryckande frenetiskt leende. Det är oärligt. Visst, man kan faktiskt vara lycklig, men håll med om att folk ljuger allt för mycket på frågan "hur är det med dig nuförtiden?" Måste man alltid visa sig så stark och lycklig och glad? Måste man alltid se så pigg och glittrande ut? Måste man alltid vara så förbannat stolt? Kan man inte bara på en sådan fråga, svara något i stil med "nej det är faktiskt skit med mig" och sen se vad det leder till. Och ja, du har rätt, det är jag som mår skit egentligen. Jag är en pessimistisk jävla depphög som ingen i denna soliga dag vill ha att göra med. Jag tänker inte ens anstränga mig med att knorra till ett optimistiskt slut som punkt.