Ibland känns det som att jag vet och förstår väldigt mycket. Ibland känns det som att jag inte förstår mig på någonting. Idag är en sådan dag. Jag sitter vid mitt fönster som en annan pensionär och tänker att det är så mycket jag inte har sett och så mycket som jag skulle vilja uppleva. Jag brukar ibland vara så väldigt övertygad om att man kan se och uppleva så mycket trots att man bor i en liten stad. Huvudsaken är att man har en fri och vacker horisont att vila ögonen på varje dag, både omkring och inom sig. Men denna dag, Elli är i depptagen och sitter då på sin vanliga plats vid matbordet och ser ut genom fönstret. Hon ser ut på bergen och skogarna, och tänker på vad som döljer sig där bakom. I sådana stunder måste man ruska på huvudet och tänka på vad man har omkring sig här och nu. Jag ska på fest ikväll, och imorgon ska jag göra en alla tiders vacker tårta för jag fyller år!

"Take me to your heaven, hold on to your dream!" Oooh tralla la la laaaa damdidamdidaaaa!

Det senaste halvåret har jag gjort ett studieuppehåll på grund av att den intellektuella delen av min hjärna helt plötsligt började totalstrejka. Strejken tog bland annat form av plötsliga stavningssvårigheter, stavas till exempel sommar med eller eller två m? Det stavas ju med två m men då plötsligt självklara kunskaper som alltid suttit i ryggmärgen började falna insåg jag att nu får det vara nog. Kroppen är fascinerande. Hjärnan och magen samarbetar med varandra, när inte kroppens ägare lyssnar på magkänslan tar hjärnan vid och ställer till med en sjuhelsikes oreda, allt för att personen i fråga ska fatta att något är galet eftersom att du knappt kommer i håg vad du heter vissa dagar.

    Mitt upp i allt detta gjorde jag alltså en tvär vändning. Dök inte upp på första kursträffen som jag hade kommit in på. Jag började i stället springa runt halva stan för att lägga ut krokar om jobb på olika skolor. Pengar rullade in så småningom men samtidigt insåg jag att jag ändå var tvungen att göra undan mina förbannade rester som låg och skräpade och skavde i skallen. Ska man då definiera sig som student eller arbetssökande? Och gör man ett studieuppehåll eller studieavbrott?

Detta var frågor som jag blev tvungen att ta ställning till i mötet med arbetsförmedlingen och vårt enkla och trygga a-kassesystem (obs! märk den ironiska tonen i det uttalandet). Jag suckade inombords och tänkte att det är då förbaskat typiskt att man aldrig kommer i från svårigheterna med att definiera vem man är och vad man egentligen gör för att fördriva dagarna. Ja jag kämpar ju varje dag för att bli färdig med min förbaskade utbildning, och det är bra och tillräckligt. jag gör något gott av alla dagar. Men ändå, det känns inte bra rakt genom hjärtat. Man ska ju leva i nuet men det är det svåraste som finns, det är som att försöka förstå vd begreppet Gud innebär. Gud är inte något annat än din stund i ditt eget nu. Kan man inte se och hantera det som sker inom och runt omkring en själv för varje steg man tar, då är man uppe och svävar i det blå och där finns det ingen Gud, hur mycket du än reflekterar, dagdrömmer och analyserar. Men detta utlägg om Gud bryr sig förstås inte arbetsförmedlingen sig om. Och jag bestämde mig för att inte bry mig om dem heller. Jag fyllde i alla blanketter så gott jag kunde, skickade in dem med de tusentals intyg man skulle bifoga och brydde mig sen inte om att gå på deras möten, skicka in komplettringsintyg och annan skit som skulle till i efterhand. Jag insåg att jag ändå inte skulle få ett korvöre från a-kassan på grund av att jag varit student det senaste året och levt på studiestöd. Jag blev systematiskt utskriven från arbetsförmedlingen och lika bra var väl det. Jag har inte gått arbetslös en dag ändå från det att jag tog ett studieuppehåll, och min övertygelse om vad Gud innebär står jag än idag fast vid! :)

Jag ägnar mycket tid åt att tänka. Ni andra grubblare där ute kan nog skriva under på att denna egenskap både kan förgöra och förgylla. Om man inte gör något av sina tankar existerar de enbart inom en själv, och därmed kan de aldrig bli fullt verkliga och synliga. Det finns flera stunder då jag förbannat den grubblare jag har inom mig och innerligt önskat att jag kunde vara mindre komplicerad och helt enkelt bara handla utan att tänka så förbannat mycket hela tiden. Varför inte bara kliva upp ur sängen, äta frukost och åka till jobbet och sen vara nöjd med det?

     Min väg till skolan går längs en gammal kyrkogård. Varje morgon passerar jag förbi trädgårdsarbetare som är i full fart med att blåsa bort löv, kratta, fixa och dona runt gravarna. Det är många gånger jag har önskat att byta med dem när jag går förbi med en väska fylld av tunga böcker, och ett huvud fyllt av ännu tyngre tankar. Jag har tänkt att jag vill göra något av alla dessa frågeställningar, analyser, slutsatser och sammanfattningar som jag i samband med uppsatser och tentor i så många år nu tampats med. Jo visst de kommer ju självklart att belönas med en examen och ett (förhoppningsvis) bra avlönat arbete. Men jag tänkte ändå när jag gick förbi kyrkogården att det vore så skönt att slippa köra hjärnan på högvarv varje dag, att slippa pressa fram slutsatser när det kanske inte ens finns någon vettig slutsats. Det vore så skönt att för en gångs skull komma hem och vara helt utmattad i kroppen istället för i huvudet.

     Jag har ännu ett år kvar av mina studier, men denna termin tar jag delvis uppehåll för att kunna flytta hem till Ångermanland. Mitt nya boende på Hovsgatan har en underbar utsikt mot Södra sundet. Det gör mig lugn och påminner mig om det jag värderar allra mest. Svaren till de svåraste frågorna finns oftast mitt framför näsan på en.

    Det blev inte så att den förändring jag ville ha styrde mot oupptäckta marker, främmande kulturer och nya människor. Istället flyttade jag hem. Men vad är det som säger att förändring inte kan ske i en liten kuststad som Härnösand? Som sagt, svaren på de svåraste frågorna finns närmare än vad man tror.

    Den ena förändringen leder vidare till den andra. Det viktigaste är att man gör någonting, och inte blir handlingsförlamad av de stora och evighetslånga tankarna man går och bär på dag ut och dag in. Jag har bestämt mig för att låta grubblaren och dagdrömmaren inom mig förgylla istället för att förgöra. Mina tankar och grubblerier behövs och måste bli synliga och hörbara. Vem ska annars veta att jag verkligen lever? Insikten om att jag kan skriva om det jag vill och hur jag vill är en enorm frihet som ingen kan ta ifrån mig.