Jag lyssnar på ett musikstycke som alltid ger mig en känsla av upprymdhet. Jag känner mig plötsligt dramatisk inombords, vill måla vackra surrealistiska stadshus och clowner. Musiken får mig att vilja sjunga och spela gitarr, komponera egna låtar. Jag vill springa på skogsstigar och stränder. Efter upprymdheten följer frustrationen. Jag sitter bara här och gör inget av det jag verkligen ville, det jag tänkte som barn att jag ville göra av mitt liv. Det känns som att jag intar en mycket tragisk vuxenpoäng - insikten om att ingenting blir som man har tänkt sig, och att det alltid är viktigast att ha en trygg grund alltså en utbildning. Konst är inget att försörja sig med, ett fett studielån och en torr lärarutbildning är mycket bättre för man vet ju aldrig vad som kan hända. Man måste alltid ha något att falla tillbaka på.

Jag resonerade så för ungefär fem år sen då jag började på lärarutbildningen. Dessutom hörde jag från höger och vänster att jag skulle bli en så bra lärare. Det tvekar jag inte en sekund på, men jag känner så fruktansvärt mycket för att göra alla dessa kreativa saker jag höll på med som barn och tonåring, innan jag flyttade till Uppsala och blev uppslukad av ångest mellan dammiga bibliotekshyllor och analyserande tills hjärnan inte längre gick att vridas ur mer.

Det jag har nu är just det faktum, att jag är lärare och har snart mitt examensbevis på det. Detta innebär att det om ett halvår är dags att använda mig av denna förbannade utbildning till det jag så förnuftigt tänkte för fem år sen. Jag behöver inte arbeta som lärare nästa termin om jag inte vill. Jag kanske ska satsa på något helt annat. Jag kanske rent ut av måste det för att orka med resten av mina dagar. Det är kanske dags att kasta sig ut snart och börja falla för jag har ju en så mjuk och fin utbildning att falla tillbaka på. Jag har alltid haft mina kreativa sysselsättningar så som bild, teater, skrivande och musik. Jag la det åt sidan eftersom att jag ville ägna mig åt allmänbildning som kom att bli i form av litteraturvetenskap, religionsvetenskap, sociologi, psykologi, didaktik, pedagogik och så himla mycket mer som jag genom bläddrande i böcker och aktivt lyssnande på föreläsare tagit del av. Jag var rädd för att folk annars skulle ta mig för dum och korkad. Det var ju visserligen ett dyrt pris jag fick betala för att övertyga mig själv om att jag faktiskt inte är dum och korkad, fem år i skolan. Men dock mycket bättre än att acceptera ens negativa ord som ekar i hjärnan och fortsätta gå genom sina dagar utan att veta vad man kan göra av sitt egna alldeles unika intellekt. Jag vägrade i alla fall acceptera det och är när allt kommer romkring är jag jävligt glad över att snart ha slutfört denna utbildning. Jag vet nu att jag är både smart och kreativ, shit den kombinationen kan man ju komma långt på!