Stopp

Du min skatt går bredvid mig. Bestämda steg, hållandes i den blå lilla nallen, du ska inte hålla mig i handen, ska gå själv. Mössan med bamse, den blå toffsen uppe på mössan. Allt är så fruktansvärt gulligt och fint och otroligt att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv och alla känslor som väller upp. Ibland känns det smärtsamt med alla dessa känslor, all kärlek. Du går där med dina små steg, allt har du framför dig. Du skulle bara veta vad du din underbara lilla individ lär mig varje dag. Varenda vrå av dig är helt underbar. Denna korta promenad från bilen och in till förskolan låter jag dig gå själv men håller i smyg fast dig löst i jackans huva om det skulle komma en bil. Tusen tankar om jobbet, vardagen, mat, middag med mera snurrar i huvudet. Stress stress inombords. Utombords - denna lilla promenad, det är äntligen ljust på morgonen, solen skiner faktiskt, ja det gör den. Du är glad, har suttit nöjd i bilen påväg hit och läst i Barpapappa-boken. Bara en sån sak, så fruktansvärt jävla gulligt att du vill läsa Barbapappa påväg till förskolan. Ja, utombords, allt är bra faktiskt. Det kommer att ordna sig. Jag ber en bön till dagens solgud, inombords knäböjer jag mitt på vägen, håller mina handflator mot varandra, böjer mig vördnadsfullt ner mot marken och upp mot himlen och solen, blundar och känner en vördnad och tacksamhet för mitt lilla liv som går här med bestämda steg bredvid. Han ska om ett par timmar säkerligen gå ut med sina förskolekompisar, känna solen mot ansiktet, leka i sanden, gunga i hög fart, upptäcka fåglar på himlen och myror på backen.

Jag lämnar honom till en annan famn och går ensam mot bilen. Mina steg är mycket snabbare nu. Sitter i bilen, rött ljus, grönt ljus, köra, köra, svänga, rött ljus, grönt ljus, gasa, köra, stanna, köra, svänga, parkera, stanna, stopp. Stopp. Jag ser solen, jag ser träd, jag ser Eric, jag ser Marcus, jag ser våren, jag ser att allt kommer att bli bra.