Blundar och sluter mig i min bubbla. Jag lyssnar på Pat Metheny, låten Born. Det jag hör samtidigt är dina underbara bubblande skratt och skrik av glädje. Jag hör dina händers klappande mot golvet när du kommer krypande i full fart. Du kryper som en reptil på marken, så snabb, kvick. Du har gjort mig lugn och lycklig men ack så rädd och orolig. Så fruktansvärt rädd för att du ska slitas ifrån mig. Vad skulle jag göra utan dig? Vad vore jag utan dig. Om du skulle försvinna så skulle väl livet så småningom fortsätta som det alltid gjort, jag skulle väl finna mening på andra sätt. Sanningen är dock den att jag alltid skulle få leva med känslan av ett hål i hjärtat. Jag skulle få leva med känslan av att inte ha någon känsel längre. Jag skulle fortsätta leva som om jag vore utan känsel och färgblind.

Min lilla älskade Eric – jag ska göra allt för dig så länge jag lever. Jag kommer alltid att orka bära dig. Jag kommer alltid att orka med dina skrik, din trots, din tjurighet, din ilska. Om jag gör fel längs vägen önskar jag att du inte kommer att klandra mig för mycket i vuxen ålder. Jag önskar att du blir klok, vis, intelligent, snäll, ödmjuk och själv en vacker dag får barn.