Jag läste precis några inlägg från tidigare, tidigare när Eric var liten. Tacksam över att jag trots allt skrivit en del och lyckats kapsla in stunderna, spara minnen. Man glömmer så lätt. Jag glömmer ibland hur underbart det var det där första året som nybliven mamma med min lilla son. Jag glömmer det lätt mitt i alla konfliter, skrik och bråk med min nu lilla tonåring här hemma. Jag blir ledsen när jag tänker på det. Då var det så mycket ömhet och närhet. Nu är det så mycket ilska och ångest ibland. Bråk som slutar med att jag skriker eller höjer rösten, blir arg, irriterad och frustrerad. Vart tog ömheten och närheten vägen? Jag blir l edsen för det känns som att Eric glider ifrån mig, han växer så mycket nu, växer bort från mig. Herregud hur ska det inte kännas när barnen blir tonåringar? Eller när de flyttar hemifrån? Då växer de ju verkligen bort från mig. Det är bara att fortsätta bygga på den goda relationen till barnen, det är så man håller dem kvar trots att de blivit stora. Den goda relationen, genomsyrar allt, meningen med allt. Min älskade lilla stora 6- åring jag ska fortsätta göra allt för dig! Jag ska fortsätta bära dig så som jag gjorde när du var bäbis. Behoven har tagit sig en annan skepnad nu men de är i grund och botten de samma. Den lilla lilla pojken finns där, jag ser det och jag känner det min älskade Eric.