Ikväll har jag sett på filmen K-Pax. Jag gillade den. En fin film som innehåller mycket. Döden, lusten till att leva, rädslan för att dö, rädslan för att leva. Jag känner igen mig i mycket. För mig är livet både enkelt och oerhört svårt. Det har funnits dagar då jag varken kunnat sova eller äta. Kändes som att jag identifierade mig mest på mentalpatienterna i filmen...hahahaa! ;)

   Prot, huvudrollen i filmen, övertyger alla mentalpatienter att planeten K-Pax existerar. De börjar tro på honom och blir genast mycket bättre, vissa blir till och med friska från sina psykiska åkommor. Filmen handlar om meningen med livet. Vi vet inte meningen med livet, vi kanske inte ens behöver veta den.

   Filmen handlar även om tro, om människans förmåga att tro. Det kanske är det som gör vår art unik jämfört med andra arter. Vårt intellekt samt vår tro.

Att vi ska se oss själva i nytt ljus, i ny dager...Prot är likt en spegel av oss själva i ny dager, så som vi borde leva. "Du borde se mer av din egen värld"..."din sista uppgift, är att stanna kvar på jorden och vara beredd på vad som helst" (citat från Prot).

Vad symboliserar blåsångaren? Det vackra, det fina i livet. Det vackra omkring dig. När du har sett blåsångaren tre gånger (så som Prot förklarar), kommer du att få en sista uppgift. Vad är den sista uppgiften? frågar en av mentalpatienterna. Prot svarar att när du har sett blåtjutaren tre gånger, är den sista uppgiften att stanna kvar på jorden och vara beredd på vad som helst.

Alltså jag tycker att den här filmen är så jävla fin, blir gråtmild bara jag tänker på den!