Det är fredagkväll. Jag och Marcus har bestämt träff nere i vardagsrummet klockan 20.00 för att se det sista avsnittet av Vikings, sen blir det att vänta på nästa säsong till i mars nästa år. Jag lyssnar just nu på Magic med Coldplay och dricker en IPA-öl, Lagunita Maximus någonting heter den. Otroligt god i alla fall. Eric somnade kl 19, då kisen vägrade sova i eftermiddags var det inte konstigt att han var trött nu. 

Magi i vardagen är vad jag känner ofta nuförtiden. Jag älskar när man får en spontan kram av Eric, när han sträcker ut lillhanden och vill att man ska komma och så gör man det och så trycker han huvudet och kinden mot en och gör det där "mys-morrandet" som jag kallar det. Trots att jag är sjukt trött på morgonen är det så härligt att se när han vaknar, sätter sig upp i sängen och börjar busa. Ingen sömn mer nu mamma, nu vill jag upp och busa.

Förutom denna vardagsmagi har jag även funderat på ensamhet och insett att jag länge har identifierat mig med ensamhet. Ensamhet har två sidor för mig. Jag älskar att vara ensam, eller för mig själv, i min egen bubbla. Om man däremot lägger till anonym till ensam så får det en helt annan innebörd och dimension. Jag känner mig ofta anonym i denna stad, och det gör mig nedstämd ibland. Men sen är det ju så att jag aldrig är rädd för att vara ensam, för mig själv alltså. Jag blir ofta mätt på intryck och då isolerar jag mig, det är då jag får energi och inspiration igen. Jag tror det är anledningen till att jag älskar att stänga in mig i min egna bubbla genom att måla och skriva.

Jag såg en gång en intervju som gjordes med PO Engqvist. Om jag förstod honom rätt så gillar han att vara ensam, om jag minns rätt så sa han något i stil med att han nog måste uppfattas som konstig och knepig på grund av att han liksom isolerar sig. Men han verkade inte bry sig. Jag har tagit till vara på det. Tänk vad skönt att bara acceptera att man gillar att vara ensam, att man kanske är lite udda men det får väl vara så då. Nu är det ju inte så att jag helt rakt igenom är värsta eremiten som helst av allt vill leva i en liten stuga djupt i skogen för mig själv. Jag behöver det sociala precis som alla andra, jag är människa, ett flockdjur. Jag är väldigt intresserad av människor, deras beteenden, psykologi, sociologi och så vidare. Det är bara det att det är så fruktansvärt skönt att vara för sig själv och slippa ha dåligt samvete för det. Slippa tänka att det kanske är något knepigt med mig. Det är det inte, om det nu är så att jag är ensam i denna stad så får jag väl passa på att utnyttja all denna tid jag har för mig själv, att bubbla in mig i sådant som jag finner inspirerande och kul. Livet är ständigt i förändring, det kommer inte alltid att vara såhär och jag kommer att ångra mig om jag inte gör det bästa av denna tid. 

Den 8:e juni fyller Eric 1 år. Det är snart. I snart ett år har jag varit mamma. Jag minns förra året vid denna tid, då hade jag inte långt kvar tills att jag skulle gå på mammaledighet. Jag minns de där två veckorna innan beräknat datum då bäbisen skulle komma. Jag minns när jag jobbade sista dagen, jag slet som en häst för att få det sista gjort. Städa skrivbordet, tömma all skit, bära undan travar med böcker, lämna all stress och ångest bakom mig. Jag bar undan böcker, sparade stenciler som jag satte in och sorterade i pärmar. Jag var sist kvar på jobbet i säkert två veckor i sträck. När jag kom hem och såg mig i spegel möttes jag av en miserabel syn - rödsprängda ögon, skuggig under ögonen, ihålig blick. Magen var stenhård som en uppblåst basketboll. Sista dagen sent sent på eftermiddagen körde jag in bilen till läraringången, bar ut allt som skulle hem, slängde  in det i bilen, lämnade nycklarna i vaktmästarens fack, stängde igen dörren och brummade iväg hemåt. Jag var så helvetes trött och det var så jävulusiskt skönt och veta att nu, nu skulle jag kunna vila vila och åter vila fram tills att bäbisen kommer. När jag kom hem med alla påsar och pärmar med all skit ställde jag in det i en av garderoberna och där har de stått orörda sen dess.Till hösten börjar jag jobba igen och jag förtränger det. 

Året som mammaledig har varit upp och ner. Det första halvåret var jag mest som i en bubbla. Allt var så nytt och jag hade mycket att tampas med inom mig själv. Men efter tre månader kände jag dock att allt började flyta på bättre och bättre. Jag kommer alltid att längta tillbaka till mina och Erics mysiga höstpromenader, promenader då han sov i vagnen och jag gick och lyssnade på podcasts och musik, funderade över allt och ingenting, kände mig ibland deppig, ibland pigg och glad, lugn och harmonisk. Detta andra halvår har varit lugnare ändå. Jag har kommit in i mammarollen mer och blivit lugnare. En sak som jag uppskattar hos mig själv är att jag har lätt för att se det fina i det lilla. Jag kan verkligen se framemot en kopp kaffe efter en vagnspromenad, jag kan bli helt upprymd av allt vackert i naturen, alla färger, jag blir inspirerad, vill måla och skriva. Jag älskar att göra små dagsutflykter med Eric och se vad nyfiken han är. Nu när han blivit större och mer medveten om sin omgivning vill han alltid sitta upprätt i vagnen och liksom luta sig fram och lite över kanten för att hänga med och verkligen se allt som susar förbi honom. Han sover sällan i vagnen nu, just på grund av nyfikenheten och jag blir så glad när jag ser att han njuter och sveper in alla härliga och fina intryck. Han lär och påminner mig om allt fint som man ofta tar för självklart.

Mamma brukar ofta säga att man lever om sin barndom när man får barn. Det stämmer verkligen. Man börjar tänka på hur man kände det som barn, vad man gjorde och så vidare. Och sen är det så att det lite är som att man blir pånyttfödd när man får barn. Det låter klyschigt och lite pompiöst uttryckt jag vet, det jag menar är att man varje minut lever så nära sin bäbis som utvecklas för fullt för varje minut. Hen ser allt med nya ögon och är du närvarande med ditt barn så blir det som att du också upplever mycket som om det vore nytt för dig. Jag älskar det - barn lär av oss vuxna men de lär oss minst lika mycket. 

En annan fasicnerande tanke jag tänkt under detta år är att jag förlängt mitt liv. Det är det största jag gjort i mitt liv. Jag vet att jag glorifierar föräldraskapet som om livet inte vore värt att leva om man inte skaffar barn. Så är det inte. Det vore rätt tragiskt och sorgligt om det inte fanns andra källor att hämta meningen med livet från annat än att yngla av sig barn. Jag kände mening med mitt liv och kände lycka innan jag fick barn också, det har när jag tänker efter aldrig varit ett måste för mig att få barn. Hade jag inte fått några barn så hade det väl varit fine med det liksom. Det jag menar är att själva tanken är fascinerande - jag har förlängt mitt liv. Från och med den 8:e juni förra året blev mitt liv så mycket mer än bara min livslängd. Rent genetiskt har min livslängd blivit länkad i Eric och på så sätt kommer jag alltid att leva vidare efter min död.

Så, ja jag kan ju konstatera att om jag tidigare (vilket jag har känt och känner fortfarande) tänkt att jag inte gör något meningsfullt så kan jag ju lägga den tanken åt sidan. Jag har fött en son. Och apropå det här med meningsfullhet, det är rätt skönt att vara mamma på grund av att varenda dag känns meningsfull. Trots att det varit en skitdag där jag känt mig uttråkad, less och timmarna har segat sig fram så spelar det ingen roll för allt jag gör den dagen är ändå meningsfullt - meningsfullt för Eric. Det spelar ingen roll om vi bara varit hemma en dag och bara gjort det vanliga - äta, byta blöja, sova, äta igen, leka och så vidare, är jag verkligen närvarande i det med Eric så är det meningsfullt. Jag behöver inte alltid vara glad, pigg och alert. Jag kan känna mig ledsen eller nedstämd och det är ok, huvudsaken är att jag ändå närvarar hos Eric och ger honom närhet, trygghet och kärlek. Det kan jag göra trots att det ibland kan kännas grått inombords. Jag tror det är viktigt att tänka att man inte alltid måste vara på topp hela tiden, det finns det ingen som orkar men det är ändå bra nog att man i alla fall är närvarande och kärleksfull. Att bete sig som en skit mot sina barn bara för att man mår dåligt finns det inga ursäkter för. 

Det var längesen jag skrev nu. Minst sagt kan man säga att mycket har hänt. Jag är gravid i sista månaden nu, bäbisen är beräknad till 4:e juni. Idag har jag haft förvärkar hela eftermiddagen och bara legat på soffan, trött och degig. Men ingen förlossning ännu, just nu känner jag mig piggare och har inte ont i magen längre. Marcus har cyklat iväg till affären för att köpa godis, choklad och lakrits, tror han tycker om att skämma bort mig. 

Från väggen intill hörs bäbisskrik. Tvättmaskinen centrifugerar för fullt, dörren till uterummet står öppen, kvällssolen skiner in i vardagsrummet. Ja, det är ingen balkongdörr som står öppen längre utan en altandörr. Vi har flyttat till ett litet radhus jag och Marcus, här i Halmstad. Det är ett idylliskt småbarnsfamiljsområde, lummigt, vackert och nära till Nissan. Jag trivs mer och mer för var dag som går.

Idag har jag som sagt bara vilat och har förstås dåligt samvete över det, har ju inte lämnat huset utan varit inne större delen av dagen. Snart ska jag dessutom frossa i choklad och lakrits. Detta kommer jag inte att kunna göra på ett bra tag framöver så det är lika bra att passa på. Det är svårt att föreställa sig hur det nya livet blir med bäbisen, trots att jag rent realistiskt och utifrån andra föräldrars utsagor vet hur det blir. Det bllir hur som helst en omvälvande och spännande och säkerligen en alldeles underbar tid.

Igår rensade jag en massa bland gamla saker i lägenheten inne i stan. Jag satt i en timme och plöjde igenom mina gamla dagböcker. Jag tänkte att jag kanske skulle bli lite klokare över mig själv genom att läsa dem. Det blev jag inte. Det enda jag fick ut av att läsa dem var insikten om att jag inte vill tillbaka bakåt i tiden,och jag vill inte heller se för långt framåt i tiden.

Ja, så ligger jag här då i sängen och tänker på att jag åker från Härnösand snart. Jag blir ledsen av att tänka på det, men vill samtidigt åka för det blir så himla skönt att komma hem till Marcus. Jag har även självklart dåligt samvete över att jag dissat vissa människor under dessa veckor. Jag har inte kommit och hälsat på som jag sagt att jag skulle. Jag har istället varit med min familj mycket. Umgåtts, fikat, läst böcker om kändisar och deras liv, funderat, promenerat, försökt bli klokare och visare över hur jag vill leva mitt liv. Jag har tagit det lugnt och har nu självklart dåligt samvete över det, för det finns ju alltid människor man kan såra och kan jag såra människor så gör jag ju givetvis det eftersom att jag är en så medvetet ond och dålig människa som alltid tänker på mig själv i första hand.

Dö du dåliga samvete! Stick du dåliga samvete, för du finns inte!

Jag sitter och tänker på att jag vill måla. Det finns en målarskola här i Halmstad, jag skulle vilja gå den. Men det blir svårt ekonomiskt. Det finns alltid en massa men. Just nu vill jag komma så långt från lärarvärlden som möjligt. Jag vill träffa nytt folk, likasinnade och öppna människor som jag känner mig hemma hos. Jag måste bilda ett eget liv här i Halmstad, vill inte blir för beroende av M. Jag är jävligt ensam i denna stad, så är det. Jag har fram till nu alltid haft vänner omkring mig, och har aldrig haft svårigheter med att skaffa vänner. Men nu, hur skaffar man vänner? Hur gör man? 

Dagens facit av framtiden: "Ellenore, du kommer att ägna ditt liv åt skolvärlden och konst. Du kommer från och med 2012 påbörja en slitsam period med strävan att kombinera läraryrket med konstnärsskapet. Men du kommer att lyckas, och du kommer att få din egna ateljé en vacker dag. Det blir inte lätt, flera personer kommer ständigt påminna dig om att det blir svårt ekonomiskt att satsa på konsten och bla bla bla. Men du är så förbannat less på människor som säger vad som inte är möjligt, så du kommer inom en snar framtid (från och med idag) att intala dig själv att gå din egen väg, ingen ska säga till dig vad som är ett gott och lyckligt liv. Det avgör du själv." 

Jag funderar över det  här med kärlek. Jag tänker att kärlek nog inte är något annat än att älska och acceptera någon för det den är, för den den är, precis som med livet i största allmänhet. Det låter oromantiskt och trist. Men jag har kommit på att jag ger mer kärlek tillbaka och känner mig lyckligare om jag verkligen ser personen eller personerna så som de är, och låter dem bara vara så. De växer för mig då. 

Jag lyssnar just nu på The good life med Miriam Aida Quintett. Älskar den låten. 

Första arbetsdagen på det nya året. Det kändes helt ok och jag känner mig glad. Fick även veta att jag kommer att få jobba nästan upp till 100 %. Jävlar i mig vad jag ska lägga undan pengar. Körkort och resor är prio nummer ett nuförtiden.

Vi hade en lång föreläsning i eftermiddags, om åtgärdsprogram. Alla elever som jag har satt F på måste jag göra ett åtgärdsprogram till. Ja, jag när inte längre undervisande lärare utan skoladministratör. När ska vi lärare ha tid att planera undervisningen egentligen?

I förmiddags diskuterade vi normer och värden. Begrepp så som respekt och tolerans kom upp. Jag blir alltid upprörd över sådana diskussioner. Upprörd över att jag inte vet hur man ska förebygga mobbing, kränkande behandling. Upprörd över att vissa verkar tro att problemen inte existerar, eller att det har blivit bättre. Äh, jag slutar skriva om detta nu. Det blir bara så klyschigt och naivt, sådant som alla säger, men ändå blir det ingen bättring. Det enda jag kan skriva är att barn och ungdomar idag behöver bli mer berörda i skolan. De behöver arbeta med så kallade "hjärtefrågor". De måste känna hur det skulle kunna kännas att bli utsatt för mobbing, de måste känna hur det skulle kännas att eventuellt vara den som säger ifrån, den som hjälper den utsatta, och så vidare. Ibland tänker jag att jag skulle vilja få deras hjärta att liksom "snärja till". Jag vill kunna vrida om deras hjärta, av smärta, sorg, chock, glädje eller ilska. Något som får dem att vakna, men då skulle jag väl förmodligen bli anklagad själv för kränkande behandling eller något liknande, så det är väl lika bra att låt bli.  

Från det ena till det andra. Just nu dricker jag ett glas rött och lyssnar på pappas låtlista från Spotify. Den mannen har en jävligt gedigen och bra musiksmak. Han är lite som jag, gillar väldigt många olika typer av musikgenrer. Jag vill ärva hans LP-samling en dag.

Jag har läst mina inlägg som skrivits hittills. Jag märker att det är flera av mina värderingar som jag inte längre följer. Jag var så säker på min sak då, men nu känner jag mig svag. Varför blir det så lätt att jag följer med vinden? Att jag faller för kärlek och dras med i sådant som jag hade bestämt mig för att inte följa? Varför kan andra dra med mig så lätt? Är det ett sätt för mig att känna frihet? Ett sätt att inte känna mig begränsad och enbart göra det som min familj alltid gjort? Vad vill jag egentligen? Detta får mig att tänka på något som en tidigare kollega sa till mig - "om man inte har en egen plan, blir man lätt en del av någon annans plan..." Jag vill ha min egna plan, inte bara falla efter någon annans! 

Men och andra sidan så kan man vända på det hela. Jag följer egentligen en egen väg, jag går inte samma väg som min familj till exempel som alla bor kvar i Härnösand med omnejd. Visst jag faller lätt för kärleken, men det är ju även positivt. Bättre det än att inte falla alls, då vågar man inget, då satsar man inget. Jag har varit rädd hela mitt liv. Det är först sen några år tillbaka som jag börjat våga mer. Men känslan av rädsla och osäkerhet bär jag alltid med mig. Känslan av hemmets trygga väggar som skyddar mig till nära förgöring bär jag också alltid med mig. Och det i sin tur blir en känsla av att göra sig fri från rädslan och oron, och jag tror det är anledningen till att jag nu för tiden så lätt bara flyter med och till och med har flyttat 93 mil från familjen som jag alltid värderat högt och aldrig skulle kunna tänka mig flytta ifrån. Ibland önskar jag att det fanns ett facit över konsekvenserna av de val man gjort, av de val man står och tvivlar inför. Jag skulle då önska att det stod något i stil med "Ellenore, fortsätt på den bana du valt nu. Du kommer att bo långt ifrån dina systrar, syskonbarn och föräldrar, men du kommer samtidigt att leva ett gott liv med M och få en egen liten familj med honom. Du kommer att ha samma fina kontakt med alla uppe i norr ändå. När du blir gammal kommer du att ha byggt upp ett varmt och öppenhjärtligt kontaktnät med vänner från olika delar av Sverige och där du bor, du kommer därför att vara aktiv och ha kul med dem. Snabbtåg har utvecklats i snabb takt och du kommer därför att kunna resa till Härnösand på halva tiden än vad det tar nu, så med åren kommer 93 mil inte att bli något nämnvärt avstånd. Dina barn och barnbarn kommer att vara utspridda över Sverige, och kanske en även utanför Sverige. Men du kommer att vara glad ändå eftersom att dina barn har lyckats fint med utbildningar. Du och M har uppmuntrat dem till att följa sin egen väg och utforska världen, och det är mycket tack vare dig och M som föräldrar tillsammans. Du och M har enorma styrkor som tillsammns kommer att bli något väldigt fint och vackert, trots att ni även kommer att ha konflikter och mindre meningsskiljaktigheter. Men i det långa loppet kommer det att vara något som stärker ert förhållande och respekten för varandra. Fortsätt och lev ditt liv, och dyk inte ner så djupt i tankar och grubblerier."

Ibland när jag har en känsla av att allt kommer att ordna sig, känns det som att jag har huvudet högt ovanför vattenytan, som om jag nästintill surfade på ytan och spontant följde vågorna och deras oberäknelighet. Plötsligt börjar allt då kännas så lätt och enkelt. Jag vill vara i den känslan varje dag. Jag kanske måste ta och göra en omvärdering av allt. En ny grund att stå på, utifrån hur mitt liv ser ut nu, utifrån de förändringar som skett det senaste året.