Sitter nu på tåget och lämnar Halland för att åka upp till Ångermanland. Saknar M redan. Jag glömde gomackorna han bredde åt mig innan jag åkte iväg. Snyft...livet kan vara surt ibland men det känns bättre nu eftersom att jag lånade med mig några komedier som jag plöjer igenom på datorn.

Hur många trådar försöker du hålla i samtidigt för att få allt att bli precis så som du alltid tänkt att det ska bli? Jag håller i alldeles för många, men just nu i denna stund bestämmer jag mig för att släppa på i alla fall ett par stycken.

Jag tänker även att det känns inte bara lite utan väldigt mycket skrämmande att snart vara fördigutbildad. Det känns som när jag tog studenten för åtta år sen och man inte längre hade den där skolan att gå till varje dag. Var ska jag hamna? Vad vill jag göra? Vad vill jag jobba med? Ha ha jag har pluggat till lärare i fem år snart men vet ändå inte vad jag egentligen vill jobba med. Men, jag inser ju såhär i reflekterande stund att detta ju är helt normalt. Jag står åter igen inför något helt nytt, något okänt. För mig innebär det att inte ha kontroll, så självklart blir man lite skraj. Det är bara att ta tjuren vid hornen nu, det finns ingen återvändo. Det känns som att jag håller på att bli vuxen på nytt, en andra gång. Så kommer det förmodligen att vara hela livet. Jag bestämmer mig nu för att fixa även detta. Go whith the flow, släpp på kontrollen och se vad som händer. ;)

Jag lyssnar på ett musikstycke som alltid ger mig en känsla av upprymdhet. Jag känner mig plötsligt dramatisk inombords, vill måla vackra surrealistiska stadshus och clowner. Musiken får mig att vilja sjunga och spela gitarr, komponera egna låtar. Jag vill springa på skogsstigar och stränder. Efter upprymdheten följer frustrationen. Jag sitter bara här och gör inget av det jag verkligen ville, det jag tänkte som barn att jag ville göra av mitt liv. Det känns som att jag intar en mycket tragisk vuxenpoäng - insikten om att ingenting blir som man har tänkt sig, och att det alltid är viktigast att ha en trygg grund alltså en utbildning. Konst är inget att försörja sig med, ett fett studielån och en torr lärarutbildning är mycket bättre för man vet ju aldrig vad som kan hända. Man måste alltid ha något att falla tillbaka på.

Jag resonerade så för ungefär fem år sen då jag började på lärarutbildningen. Dessutom hörde jag från höger och vänster att jag skulle bli en så bra lärare. Det tvekar jag inte en sekund på, men jag känner så fruktansvärt mycket för att göra alla dessa kreativa saker jag höll på med som barn och tonåring, innan jag flyttade till Uppsala och blev uppslukad av ångest mellan dammiga bibliotekshyllor och analyserande tills hjärnan inte längre gick att vridas ur mer.

Det jag har nu är just det faktum, att jag är lärare och har snart mitt examensbevis på det. Detta innebär att det om ett halvår är dags att använda mig av denna förbannade utbildning till det jag så förnuftigt tänkte för fem år sen. Jag behöver inte arbeta som lärare nästa termin om jag inte vill. Jag kanske ska satsa på något helt annat. Jag kanske rent ut av måste det för att orka med resten av mina dagar. Det är kanske dags att kasta sig ut snart och börja falla för jag har ju en så mjuk och fin utbildning att falla tillbaka på. Jag har alltid haft mina kreativa sysselsättningar så som bild, teater, skrivande och musik. Jag la det åt sidan eftersom att jag ville ägna mig åt allmänbildning som kom att bli i form av litteraturvetenskap, religionsvetenskap, sociologi, psykologi, didaktik, pedagogik och så himla mycket mer som jag genom bläddrande i böcker och aktivt lyssnande på föreläsare tagit del av. Jag var rädd för att folk annars skulle ta mig för dum och korkad. Det var ju visserligen ett dyrt pris jag fick betala för att övertyga mig själv om att jag faktiskt inte är dum och korkad, fem år i skolan. Men dock mycket bättre än att acceptera ens negativa ord som ekar i hjärnan och fortsätta gå genom sina dagar utan att veta vad man kan göra av sitt egna alldeles unika intellekt. Jag vägrade i alla fall acceptera det och är när allt kommer romkring är jag jävligt glad över att snart ha slutfört denna utbildning. Jag vet nu att jag är både smart och kreativ, shit den kombinationen kan man ju komma långt på!   

Jag befinner mig på västkusten nu. Det regnar och blåser, för första gången får jag känna på riktigt västkustruskväder. Men så länge jag har min goa Marcus att mysa med inne rör blåsten mig ingenting.

   I dag vaknade jag och kände mig så glad. Jag låg kvar en stund i sängen och kände mig förnöjsam och lugn, likt en spinnande katt. Det är fascinerande vad man kan älska en annan människa. Och det är fascinerande vad lycklig man kan bli över ett nytt liv.´Min syster fick en son i går, jag tillsammans med mina andra två systrar har blivit tre stolta mostrar och jag kan inte fatta att det är sant för vi har väntat så länge på denna lilla krabat.

   Jag har suttit på stadsbiblioteket här i Halmstad i dag. Ett mycket fint bibliotek nära vattnet, fin utsikt över Halmstad. Jag har läst om besjälat lärande i dag, mycket intressant bok. Författaren till boken anser att det borde finnas mer själ och hjärta i undervisningen idag. Allt ska gå på tid, dagarna i skolan är indelad ei 40- minuterspass, när man väl har sjunkit in i ett arbete, då ska man avbryta det för att springa iväg till nästa lektin. Det finns inte tid för eftertanke och reflektion. Man hinner aldrig fundera över frågan varför ska jag lära mig detta egentligen? Vad har jag gjort under denna lektion egentligen? Författaren lyfter fram vikten av att beröra elever, det är så man får dem intresserade, det är så man får upp ögonen för saker och ting omkring dem. Livet handlar inte bara om att vara slav för visaren på klockan. Det handlar inte bara om att tjäna pengar.

     Dans, bild, musik och rama. Vad vore livet utan dessa uttrycksformer? Det vore ingenting. Människan kan åstadkomma underverk bara hon får möjlighet att hitta sitt uttryckssätt. 

    Jag blev så lugn när jag läste om detta. Det är visserligen självklart för mig att kultur spelar en avgörande roll för människans välbefinnande, särskilt i dagens samhälle där marknadsekonomi och kapitalism råder. Konkurrens, effektivitet och arbetskraft är de ledande orden på marknaden. Men var hamnar människan mitt i allt detta? Hur mår människan mitt i allt detta? Jag tänkte att alla beslut jag tagit som jag haft ångest över i efterhand på grund av att de kanske inte var de allra effektivaste besluten, alla de besluten kändes helt plötsligt helt rätt. Jag gick efter något som jag värderar allra mest - lugn och ro. Jag måste ha tid till att andas och tänka efter mellan varje ny grej jag åtar mig. Jag är glad över att jag inser det mer och mer, och att jag försöker få andra att inse det också.  

Allt jag läser påverkar min vardag. Jag önskar att jag kunde se mitt pluggande som ett jobb, ett jobbsom jag kan lägga ifrån mig när jag kommer hem. Men det går inte riktigt. Allt jag läser påverkar min vardag, mitt liv. Jag kan inte låta bli att koppla det personligt. Det komplicerar en hel del för mig.

     Här sitter jag och tänkte skriva om Marx och marknadsekonomi. Jag tänkte skriva om att analysera saker och ting på grupp respektive individnivå. Om hur det politiska påverkar det personliga, och om skillnanden mellan att diskutera och argumentera utifrån sina åsikter, och att faktiskt brinna för att röra om i samhällsgrytan och få människor att börja i frågasätta vissa normerande samhällsstrukturer. Och när allt kommer omkring kan jag lika gärna ställa frågan vad är samhället? Är det du och ditt liv eller är det något som finns där utanför? Något som inte rör dig.

Ikväll har jag sett på filmen K-Pax. Jag gillade den. En fin film som innehåller mycket. Döden, lusten till att leva, rädslan för att dö, rädslan för att leva. Jag känner igen mig i mycket. För mig är livet både enkelt och oerhört svårt. Det har funnits dagar då jag varken kunnat sova eller äta. Kändes som att jag identifierade mig mest på mentalpatienterna i filmen...hahahaa! ;)

   Prot, huvudrollen i filmen, övertyger alla mentalpatienter att planeten K-Pax existerar. De börjar tro på honom och blir genast mycket bättre, vissa blir till och med friska från sina psykiska åkommor. Filmen handlar om meningen med livet. Vi vet inte meningen med livet, vi kanske inte ens behöver veta den.

   Filmen handlar även om tro, om människans förmåga att tro. Det kanske är det som gör vår art unik jämfört med andra arter. Vårt intellekt samt vår tro.

Att vi ska se oss själva i nytt ljus, i ny dager...Prot är likt en spegel av oss själva i ny dager, så som vi borde leva. "Du borde se mer av din egen värld"..."din sista uppgift, är att stanna kvar på jorden och vara beredd på vad som helst" (citat från Prot).

Vad symboliserar blåsångaren? Det vackra, det fina i livet. Det vackra omkring dig. När du har sett blåsångaren tre gånger (så som Prot förklarar), kommer du att få en sista uppgift. Vad är den sista uppgiften? frågar en av mentalpatienterna. Prot svarar att när du har sett blåtjutaren tre gånger, är den sista uppgiften att stanna kvar på jorden och vara beredd på vad som helst.

Alltså jag tycker att den här filmen är så jävla fin, blir gråtmild bara jag tänker på den!

Mörkret har sakta lagt sig över min vackra lilla stad. Jag lyssnar på Melody Gardot. Ack du bedårande söndagskväll som vilar över vattnet och berget! En kväll av tusen andra, en kväll som just i denna minut upplevs på miljarders olika sätt av miljarders olika människor. Sorg, glädje, skratt, tristess. Men du söndagskväll i min stund just nu, skälver av längtan!

    Kärlek är lycka och lidelse under samma tak. När lyckan ligger leendes på mina läppar, känner jag samtidigt dess förgänglighet, likt den skörhet som lade sig på mina läppar förra söndagen efter att vi kysstes och jag sen hoppade på tåget, för att åka 90 mil ifrån dig.

    Inget vara för evigt, farväl måste vi alla ta. Men inser vi inte detta faktum kan vi heller aldrig leva fullt ut. Jag satt vid tågfönstret, och kände den där skörheten darra på läpparna. I alldeles fruktansvärt för snabb hastighet hade jag börjat färdas ifrån dig. Allt är föränderligt, hur ska man förhålla sig till detta när kärleken är beroendeframkallande likt en drog?

    Men nu jag sitter här, flera evighetslånga tågrålsar ifrån dig, och inser att du nog när allt kommer omkring är mig närmare och kommer mig närmare dag för dag. Och det är just därför jag inte kan sluta le, och så sätter jag punkt för denna sköna kväll.  

Jag känner för att citera min kära vän Linda: "livet är fint. Människor är fina! :D".

Deras sanning

räddningen i elden

den som gnistrar framför mina ögon

vinet likt färska bloddroppar

elden sanningen för sekunden

där samtal i dimman tonas ut i promenaden hem


fyra vänner mitt i natten

kalla och trötta men glada

de håller sin vilja

i varandra

oavsett tystnad

månen blänker över hustaken

trygg tystnad utan förklaring


i armkrok på väg hem

inga frågor endast förståelse

deras sanning