Just nu lyssnar jag på Ratatam. Skön instrumental musik. Det är februari, idag kände jag våren i luften här i Halmstad. Våren och sommaren är denna stads årstider. Varje stad har sin tjusning, sin årstid. Idag har jag promenerat till Blomsterlandet och inhandlat blommor till lägenheten, slog på stort och köpte en orkidé. Jag har en särskild kärlek till orkidéer. De blommar sällan, men när de väl gör det blir man så lycklig bara av att se blommorna. Dessutom är de lättskötta. Jag har bestämt mig för att bli bra på att sköta blommor ocgh växter. Avundas de som kan sådant, de som kan påta på i sin trädgård och där allt växer och sprudlar av lugn och skönhet. Jag vill också vara en sådan människa. Jag tror att man blir lugn av att fixa i trädgården, påta på och se hur allt växer fint om man bara anstränger sig lite och inte är rädd för at få skit under naglarna. En så fruktansvärt enkel logik och filosofi.

Jag är färdig lärare nu, sen fyra månader tillbaka. Inget jobb än, bara vikariat fram och tillbaka. Is i magen är vad som gäller. Läraryrket är min hatkärlek. Jag är ännu inte säker på om jag vill arbeta som lärare, inte ännu i alla fall. Men vad ska jag annars göra? Att arbeta med ungdomar ger mig mycket, men jag vill inte vara den som bedömer och kritiserar dem. Jag vill inspirera dem, men inte som lärare. Ibland tänker jag att jag har en naiv tanke om att förändra världen, rädda världen genom att vara lärare. Så fort jag kommer in i klassrummet och slås av elevernas tomma och uttråkade blickar, vill jag bara fly fältet och slå mig själv i halsgropen över hur naiv man kan bli. Rädda världen, inspirera till förändring, göra tafatta försök till att göra undervisningen rolig och intressant. Ha!Jag vet inte hur jag som lärare någonsin ska få den energin som krävs för att stå och undervisa med glittrande och inspirerande ögon. Det är så mycket annat runt omkring, betygssättning, planering hit och dit, möten...nej någon lärare vill jag inte vara, än så länge.

Nu ska jag lägga mig. Krypa ner i sängen med M. Kanske kolla lite på tv och sen somna in tryggt och skönt. Jag önskar jag hade en vän här i Halmstad, som jag kunde ringa till och ta en fika eller något med. Det som jag hade så mycket av för ett år, har jag plötsligt ingenting av här. Ibland ser jag tjejer som går tillsammans på stan och verkar ha så kul. Jag tänker då på mina systrar, och mina vänner. Ensamheten tär på mig mer och mer, och jag undrar hur denna ensamhet och saknad kommer att arta sig.

Denna dag dricker jag svart kaffe och äter kanelbullar till förbannelse. Ute skiner solen och balkongdörren står på glänt. Denna dag är vacker,sol och frisk nalkande höstluft.Idag har jag suttit inne och tänkt, tänkt till förbannelse. När jag läser mina tidigare inlägg känner jag mig som en naiv liten människa, blåögd och ja - naiv. Det är ingen som läser denna blogg, jag har inte länkat den någonstans, bara det i sig är banalt. Jag skriver om banala saker, så som töntigt kärleksdrama och töntiga iakttagelser. Om jag skulle länka bloggen, skulle jag kanske skärpa mig. Men faktum är att jag inte vet vad som skulle intressera alla andra där ute som verkar vara så pretantiösa, intellektuella, syniska, komiska och ironiska. Jag antar att man vill ta del av det som är ärligt. Statusrader på Facebook är ofta oärliga. Det värsta jag vet är när folk skriver om allt som är så fruktansvärt fint, vackert, myyysigt och lyckligt i deras pyttelilla vardagsliv. Som om de varje dag måste klargöra för sig själva frenetiskt att livet är toppen och fantastiskt, men så kan det ju omöjligt vara jämt. Är det något som är naivt och banalt så är det överdriven optimism. Det är sådant som skapar svar så som "jo tack, det är bara bra med mig" och sen ett eftertryckande frenetiskt leende. Det är oärligt. Visst, man kan faktiskt vara lycklig, men håll med om att folk ljuger allt för mycket på frågan "hur är det med dig nuförtiden?" Måste man alltid visa sig så stark och lycklig och glad? Måste man alltid se så pigg och glittrande ut? Måste man alltid vara så förbannat stolt? Kan man inte bara på en sådan fråga, svara något i stil med "nej det är faktiskt skit med mig" och sen se vad det leder till. Och ja, du har rätt, det är jag som mår skit egentligen. Jag är en pessimistisk jävla depphög som ingen i denna soliga dag vill ha att göra med. Jag tänker inte ens anstränga mig med att knorra till ett optimistiskt slut som punkt.  

Jag är så dum så dum så dum ibland. Tänker sönder allt som är bra och fint, så tillslut blir det bara likt en gammal trasa av allt. En trasa fuktig av tårar och snörvlande snor. Vi är så olika, men jag älskar dig M så himla mycket ändå. Kan jag inte bara nöja mig med detta? Nöja mig med det faktum att jag älskar dig. Kan jag inte bara känna mig tillfreds med att du kysser mig och säger att du älskar mig och bryr dig om mig fullkomligt? Jag behöver dina olikheter, jag behöver kontrasterna - jag behöver ditt glada humör och din handlingskraft när jag som vanligt har lyckats snörvla in mig i laburinter av tankegångar. Jag behöver ha dig vid min sida så att jag kan se att livet kan vara rätt kul och fantastiskt härligt. Jag vill vara med dig!

"Stop chasing schadows, just enjoy the ride"... 

"Shut the gates and sunset
After that you can't get out
You can see the bigger picture
Find out what it’s all about
You're open to the skyline
You won't want to go back home
In a garden full of angels
You will never be alone

But oh the road is long
The stones that you are walking on
Have gone

With the moonlight to guide you
Feel the joy of being alive
The day that you stop running
Is the day that you arrive

And the night that you got locked in
Was the time to decide
Stop chasing shadows
Just enjoy the ride

If you close the door to your house
Don't let anybody in
It's a room that's full of nothing
All that underneath your skin
Face against the window
You can't watch it fade to grey
And you'll never catch the fickle wind
If you choose to stay

But oh the road is long
The stones that you are walking on
Have gone

With the moonlight to guide you
Feel the joy of being alive
The day that you stop running
Is the day that you arrive

And the night that you got locked in
Was the time to decide
Stop chasing shadows
Just enjoy the ride

Stop chasing shadows
Just enjoy the ride"

/ Morcheeba feat. Judy Tzuke

Helgen har varit fantastiskt fin! Det var tur att jag var med på avslutningsceremonin i kyrkan i fredags, trots att jag inte är helt färdig lärare ännu. Det är viktigt med ceremoniella avslut. Jag blev så sentimental efteråt. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det hela slutade med att grät efteråt. Det kändes konstigt att ändå inte vara helt färdig. Ja ja, jag får fira min examen på riktigt till hösten! Dessutom har jag bestämt mig för att på något vis delta i en liknande ceremoni i Uppsala, för att även få ett avslut där. Det känns viktigt. Ska prata med Tina om att gå på höstbalen tillsammans eller nåt, oh då måste M vara med också! :) Min utbildning blev lite utspridd mot slutet och examen blev inte som jag hade tänkt mig. Nu håller jag på att dra ihop alla trådar igen för att få ett fint avslut och en helhet. Jag vill se famåt nu.  

Jag och M har bokat två platser på stranden tills nästa söndag. :) Jag ska ta med mig den lila termosen jag har här hemma, så att jag kan gå till stranden och softa med lite kaffe om jag blir rastlös med pluggandet. Det känns så underbart att snart åka till västkusten. Min orkidé har börjat blomma igen och fan vet om inte den andra börjar ta sig också, jag ser det som en symbol för att något nytt börjar närma sig för mig. Något nytt som kommer att bli fint och bra.  

Söndag. Vaknade av en lätt begynnande molande värk i kroppen. Det var likadant i måndags. Min teori om att det är vädret/luften som påverkar min kropp stämmer. I måndags var det tungt och regn i luften, kände det i kroppen redan innan jag steg upp ur sängen. I dag är vädret likadant. En levande vädertermometer är vad jag är, bara det inte utvecklas till något värre så som reumatism. Det finns i släkten. Är det så, då står jag inför ännu en utmaning. Och är det så, då kommer jag att ställa upp mål och strategier för att motverka sjukdomen så mycket som möjligt. Inget ska få knäcka mig när jag kommit såhär långt.

Just nu vill jag inte vara i denna lägenhet. Steg upp 09.00 och började plugga. Det regnar och är grått ute,grått och tungt är det även härinne. Vädret påverkar mitt humör. Tankar kring hösten kommer mer och mer nu. För en gångs skull har jag inte planerat något inför kommande termin. Ja uppsatsskrivande och opponering i september, sen är planen "bara" att succsesivt  flytta ner mot västkusten, och sträva mot målet att jag ska känna mig trygg och hemma där nere tillsammans med M. Det känns både skönt, spännande och nervöst. Jag vet inte hur någonting kommer att bli. Jag kanske inte får några vänner där, jag kanske får en enorm hemlängtan och måste flytta därifrån och lämna M. Eller så går allt bra och jag finner min plats där. Det kommer jag att sträva mot. Jag vill så gärna bygga upp något fint med M. Jag vill inte längre vara ensam och jag är för en gångs skull redo för att göra sådana där vuxna saker som att kompromissa och ha ett gemensamt matkonto. Och jag vill så innerligt gärna ha en liten pluttig och söt bäbis, en alldeles egen som jag stolt kan visa upp för alla andra!

Nu sitter jag på Sambiblioteket i Härnösand och pluggar. Vägen hit är kort med min gamla trogna och skrangliga vän Cykeln. Men idag kändes den längre, det regnade och blåste på väg hit, jag svor inombords och förbannade mig själv över att inte ha körkort.Det är mycket nu innnan den sista inneveckan och jag börjar känna stressen över att lyckas hinna med allt. Men jag kommer att fixa det. Det var längesen jag bloggade nu, främst på grund av att jag glömt bort lösenordet och inte orkat fixa ett nytt. Jag läste igenom alla inlägg och tänkte att det finns mycket skit men även mycket som är bra. Jag får väl bjuda på både och, det är väl ingen fara att visa sina dåliga sidor ibland.

   Min examen börjar närma sig. Det känns helt underbart. Snart sista inneveckan, och i september går jag upp med uppsatsen. Planerar att skriva färdigt den fram till slutet av juni. Kommer att skriva på den bland annat nere i Halmstad, under två veckor. Det blir perfekt - Halmstadsommar, jogging på stranden, solande på stranden, mina egna pluggstunder på mysbiblioteket där i stan, och mys med Marcus! Igår lyckades jag få tag på två billiga tågbiljetter ner och hem, det är lycka för en fattig student. Jag har börjat vänja mig vid att åka tåg så långt nu, nästan så att jag föredrar det framför flyg. Flyger jag så blir det dessutom krångligare att ta sig till det ställe man ska till, eftersom att flygplatserna ligger utanför stan. Men i och för sig, hittills har jag alltid haft en snäll pojkvän och snälla föräldrar som alltid hämtar, Men tåg är enkelt, från en destination till en annan, däremellan mys, filosoferande, vila, lyssnande på musik. Skön egen tid med andra ord, och ibland råkar man på trevliga människor där i tågkupén också. Det bästa är ditvägen, då sitter jag och njuter vid tanken på att jag är påväg till min älskling.

    Jag har tänkt på en sak. M ville förut läsa min blogg, men jag bara skrattade och avfärdade det. Det kändes som en för privat sak att visa upp, likt en dgabok. Det är ju på många sätt en dagbok. Ibland tänker jag att det nog inte är så lätt för M att förstå hur jag tänker ibland, jag har en tendens att komplicera saker och ting. Men om han får delta mer av det jag skriver så blir kanske mina tankar tydligare...

Lyssnar på Jeff Buckley, "Please kiss me!" sjunger han. Jag vill att M ska vara här och kyssa mig, jag vill ha honom nu! Efter ett halvår känner jag mig fortfarande sådär kär så att jag kan ligga på sängen i timmar, blunda och tänka på honom och bli alldeles varm, pirrig och samtidigt alldeles lugn hela jag. Kärlek är lycka och lidelse stöpta i en och samma form. Jag lider så fruktansvärt över att han inte är här. Men samtidigt är jag överlycklig över att han åker upp 93 mil nästa vecka för att träffa mig. Jag hatade distans och hade lovat mig själv att aldrig mer utsätta mig för det. Denna gång inte ett hav emellan, men ändå fler mil. Ibland undrar jag hur jag orkar kämpa. Men är det värt att kämpa för så kämpar man, då ger man sig inte i första taget.